Vad du kommer att se...

Cruise Loch Ness-båten är en specialbyggd utflyktsbåt och följer bestämmelserna i den brittiska förordningen om sjöfart och kustbevakning.

För er bekvämlighet och säkerhet ber vi er att lyssna till följande säkerhetsmeddelande.

I den osannolika händelsen av en nödsituation ska ni lyssna noga på instruktionerna som ges via fartygets högtalarsystem och anvisningar från besättningen.

Flytvästar förvaras under sätena i salongen och i markerade lådor på både nedre däck (bakre delen) och övre däck. Instruktioner visas tydligt i salongen och i styrhyttens fönster. Vid behov hjälper besättningen till.

Livflottarna finns på det övre däcket (bakre delen). Dessa kommer att placeras automatiskt eller manuellt och besättningen kommer att instruera och hjälpa er ombord. Kaptenen ber passagerare med barn att observera att det inte är tillåtet att springa omkring ombord och att barnen alltid måste vara under tillsyn.

Använd papperskorgarna som finns ombord och släng aldrig skräp i vattnet. Rökning är inte tillåten någonstans eftersom hela Cruise Loch Ness-båten är en rökfri zon.

Det finns en bar på nedre däck med ett gott utbud av öl, souvenirer och naturligtvis, maltwhisky.

Toaletter finns på båtens högersida (styrbord) för damer och på vänster sida (babord) för herrar.

Fråga gärna en medlem av besättningen om ni behöver ytterligare hjälp eller information.

Så ja! Nu kan ni luta er tillbaka, koppla av och njuta av Loch Ness, en fantastisk sjö mitt i Great Glen, en av Skottlands finaste dalgångar … men snälla, mata inte monstren!

Loch Ness är en del av Skottlands Great Glen, en geologisk förkastningslinje som löper från Nordsjön i nordost till kanten av Atlantsockeln i sydväst. Den skär Skottland i två delar.

Bergarterna som bildar de skotska högländerna formades i varma tropiska hav långt söder om ekvatorn för mer än fem hundra miljoner år sedan. De två kontinenterna Nordamerika och Europa kolliderade för cirka fyra hundra miljoner år sedan vilket skapade en enorm bergskedja, Caledonians. Tjugo miljoner år senare bildades förkastningslinjen Great Glen och bergen norr om sjön halkade 100 kilometer åt sydväst och bildade en enorm dal.

Så småningom drev Nordamerika bort, Atlanten öppnades upp och när kontinenterna nådde de nordliga breddgraderna i samband med de stora istiderna, skedde en erosion av de enorma taggiga bergen till de lite mer runda bergen som ni ser under resan idag.

Efter den sista istiden, för cirka tolv tusen år sedan, fylldes Loch Ness med sötvatten och tog den form som man ser idag. Vegetation och träd växte, men de flesta fälldes under medeltiden för att producera träkol för smältverk. Tallskogarna som vi nu ser är främst introducerade arter som lärkträd, douglasgran, sitka och norsk gran samt även en del sequoiaträd.

Vår enda inhemska tall, skotsk tall, ses bäst i naturreservat som i Glen Affric. Torvmossar färgar regnvattnet och gör att sjöns vatten ser så mörkt ut.

Sjön är cirka 35 km lång, i genomsnitt 1,5 km bred och är 230 meter djup. Man skulle kunna kan placera världens befolkning i Loch Ness mer än tre gånger om. Sjön innehåller mer vatten än alla sjöar, floder och reservoarer i både England och Wales tillsammans inklusive hela Lake District i England.

Så … visst finns det utrymme att kunna dölja lite mysterier.

Huruvida det eventuella fenomenet som ses på ytan kan vara Nessie är en pågående diskussion och teorierna om ämnet är många. Så låt oss ta en titt på historien om Loch Ness-monstret och se om det kan ge oss några ledtrådar. Den första registrerade iakttagelsen av en mystisk varelse i sjön skedde år 565 e.Kr av St Columba, en skotsk/irländsk missionär som spred kristendomen bland de infödda pikterna i området.

Det kan hända att berättelsen bara var en liknelse för att visa kraften i de kristnas kyrka. Iakttagelser av en stor fisk inträffade på 1800-talet och i början av 1900-talet, men 1933 tog historien plötsligt fart runt världen med en rad iakttagelser och fotografier. Den mest välkända bilden av en graciös hals som sticker ut från vattnet kommer alltid att förbli den ikoniska bilden av Loch Ness-monstret, trots att den visade sig vara förfalskad.

Forskare har visat att långhalsade djur inte kunde leva i det kalla vattnet på grund av dess temperatur och brist på tillräcklig mat.

Andra iakttagelser kan vara misstag, dykande fåglar eller till och med avsiktliga uppfinningar. De allra flesta iakttagelserna är av en enda puckel och det skulle kunna vara stora levande varelser. Ekolod bekräftar starka kontakter i djupvattnet – fiskens domän snarare än varelser med luftrörsandning. Tyvärr har huvuddelen av bevis som samlats in varit misstag, förfalskningar eller svårtolkade.

Ett förslag är att störarter kan ha introducerats i flodsystemet. Man vet att de kan leva i århundraden och växa till enorma proportioner. Världsrekordet är en ålder på 240 år och en längd på 8,3 meter. Det är kanske inte världens mest romantiskt monster, men antyder åtminstone att det skulle kunna vara en riktig varelse.

Efter St Columbas försök att konvertera pikterna i norr till kristendomen, flyttade folk fram och tillbaka mellan icketroende och kristen tro tills St. Cumin besökte området på 600-talet. Han byggde vidare på St Columbas arbete och etablerade kristendomen till fullo i den här delen av högländerna.

Han byggde han en kyrka och byn blev känd som Cille Chuimein eller Church of Cumin, vilket fortfarande används lokalt. Den lokala skolan heter Kilcumen Academy. Efter det andra jakobitupproret 1715 (jakobiterna var anhängare av den katolska Stuart-monarkin), byggde General George Wade ett nätverk av vägar med Cille Chuimein i centrum.

Han byggde också ett nytt fort här som han döpte till Fort Augustus för att hedra King Georges favoritson – William Augustus, Duke of Cumberland. När fortet väl var byggt fick byn sitt engelska namn, Fort Augustus. Fortet var enormt och stabilt konstruerat med fyra hårt försvarade bastioner i väggarnas hörn. Den inhyste en betydande militär avdelning.

Det sista jakobitupproret ägde rum 1745 och fortet överlämnades med svåra kanonskottskador till de jakobitiska styrkorna. När jakobiterna besegrades år 1746 bestämde sig Duke of Cumberland för att använda fortet som sitt högkvarter, men vid det laget var det oanvändbart. Cumberland var rasande över förstörelsen och började en rad fruktansvärda övergrepp mot folket i högländerna. Fortet återuppbyggdes aldrig efter 1745. Lord Lovat köpte det av regeringen och renoverade en byggnad till att användas som jaktstuga. 1878 överlämnades det till benediktinmunkarna som byggde klosterkyrkan, förankrad till fortets grunder och kvarvarande byggnader.

Munkarna drev en internatskola fram till 1993 och därefter blev det ett besökscenter fram till 1998, den största privata besöksattraktionen i Skottland på den tiden. De vackra byggnaderna har nu byggts om till lägenheter och är inte längre öppna för allmänheten.

Gorries riktiga namn var Alexander MacDonald, en ökänd boskapstjuv. Han använde grottan som gömställe.

Efter att ha överlevt slaget vid Culloden var han fast besluten att mörda Duke of Cumberland, Redcoats befälhavare, som hämnd för den misshandel hans klanfolk hade utsatts för under striden.

Han låg gömd på bergssluttningen med en blunderbuss full av hagel och spik och väntade på att hertigen och hans trupper skulle komma förbi och inom lagom räckhåll.

Tyvärr för Gorrie var skottet dåligt och han missade. Han flydde hastigt i riktning mot grottan förföljd av Redcoats, som snart förlorade honom ur sikte i ljungen.

Han lyckades hålla sig gömd i grottan i flera månader och försågs med mat och förnödenheter av sin hustru och andra bybor. Efter ett tag gav soldaterna upp sökandet och berättelsen ger ingen mer insikt i vad som blev av denna flykting från Cumberlands grova rättvisa.

Ekolod är människans enda effektiva verktyg för undervattenssökningar. Det sänder ut en ljudstöt som studsar tillbaka från föremål i vattnet och ger en retursignal som sedan kan tolkas.

I synnerhet kan ekolod upptäcka föremål som har annan densitet än vatten. Den starkaste reflektionen kommer från sjöns sidor eftersom de består av sten, medan den siltiga sjöbädden ger ett svagare resultat.

Luft reflekteras mycket starkt medan djur/varelser har nästan samma densitet som vatten och därför ger svagare reflektion. När man använder ekolod för att söka efter djur kommer huvuddelen av resultaten från lungorna hos ett däggdjur/reptil och från simblåsan hos en fisk.

Det går inte att avgöra ett föremåls storlek med hjälp av ekolod, bara dess styrka. Det är lätt att tro att det är samma sak, men så är det inte. Om till exempel en man simmar genom ljudvågorna med en andningsapparat får man ett starkt resultat, men huvuddelen av reflektionen kommer från andningsapparaten och luften som är instängd i apparaten och dykardräkten.

När 1987 års Operation Deepscan fick tre mycket starka kontakter var det inte möjligt att avgöra storleken eftersom olika djur har olika kontaktstyrkor. En ål, till exempel, har ingen luftsäck i kroppen så behöver vara enorm för att överhuvudtaget registreras.

Erfarna användare av ekolod kan uppskatta föremålens storlek baserat på tidigare erfarenheter. Darrell Lowrance från Operation Deepscan uppskattade således att den starkaste kontakten var större än en haj, men mindre än en val.

Vi skulle säkert alla vara nöjda om Nessie låg inom det intervallet.

Enligt lokala sägner så är detta platsen där monstret försökte fly, men det var för brant och hon gled tillbaka ner i djupet.

Rasbrant sker efter hundratals år av säsongsbetonat väder. Vatten sipprar in i bergväggens springor. När vattnet sedan fryser sker en expansion som bryter sönder stenen så att den slutligen rasar nerför sluttningen. Detta är ett vanligt inslag i höglandslandskapet. Det kan vara riskfyllt eftersom stenarna lätt kan störas och rasa ner på någon som befinner sig undertill.

År 1985 satte monsterjägaren Steve Blackwell en stor bur i vattnet här och använde ett nät med lax som bete.

Experimentet övervakades av Loch Ness Project. Man lyckades att få en vodkafirma att sponsra projektet, men det enda man lyckades fånga var journalister som letade efter en Silly Season-berättelse!

Den kallas för Cherry Island och kallas för en ”crannog” – en konstgjord ö, troligen byggd kring Kristi tid. I början av 1900-talet använde en av munkarna från Fort Augustus en tidig dykardräkt för att studera dess konstruktion. Grunden är huvudsakligen gjord av bastanta trädstammar som lagts kors och tvärs.

Ön byggdes som en defensiv struktur. Pikterna byggde ofta hus på öar med gångvägar till stranden. De gav skydd mot vilda djur och enkel tillgång för fiske och var mycket lätta att försvara. Tillträde för eventuella attackerande fiender var svårt och de gav ofta upp efter föga resultat. Om däremot en större styrka försökte att attackera, satte man fyr på gångvägen, vilket ofta var tillräckligt för att avskräcka fienden.

Arkeologer har studerat många av de crannogs som finns i Skottland och har hittat träkol längs de nedsänkta gångvägarna, ett faktum som skulle stödja teorin.

När Caledonian Canal byggdes höjdes vattennivån med två meter och vågorna skapar nu tyvärr erosion på Cherry Island. Ön kommer antagligen att sjunka ner i sjön i framtiden.

Kanalen i sig själv är anmärkningsvärd. Vi rekommenderar att ni tar en promenad upp längs slussarna för att få en känsla av denna unika förviktorianska konstruktion, som byggdes under George III och George IV regeringstid.

Kanalen byggdes mellan 1803 och 1822, är 95 km lång, reser sig 45 m över havsnivån och består av 39 slussar, 10 broar och 4 akvedukter. Byggingenjören var Thomas Telford. Nästan två tredjedelar av kanalens längd består av naturliga sjöar: Loch Ness, Loch Oich och Loch Lochy.

Kanalen byggdes för att erbjuda en säker färd tvärs genom Skottland. På så sätt kunde fartygen undvika den mer riskfyllda vägen runt norra Skottland där de kunde utsättas för både stormar och franska kapare.

Strax efter kanalen öppnandes började man tyvärr att bygga mycket större ångfartyg och användningen av kanalen blev därför begränsad och det fanns risk för att den skulle stängas. Kanalen överlevde både det och många andra försök att stänga den, senast på 1990- talet. Idag är den ett skyddat monument som stöds och subventioneras.

Kommersiella båtar använder fortfarande kanalen men det är främst turistbåtar som våra och många kabinkryssare och pråmar.

Det finns ett kanalmuseum på höger sida av slusstrappan om ni är intresserade av att finna ut mer

Dagens utflykt närmar sig nu sitt slut och inom kort kommer vi att köra över till vår kaj, så vi ber er att förbli sittande tills besättningen ger er instruktioner.

Vi hoppas att utflykten har varit en trevlig och lärorik upplevelse och skulle uppskatta att ni rekommenderar Royal Scot till andra som ni träffar under er semester.