Ekolod är människans enda effektiva verktyg för undervattenssökningar. Det sänder ut en ljudstöt som studsar tillbaka från föremål i vattnet och ger en retursignal som sedan kan tolkas.
I synnerhet kan ekolod upptäcka föremål som har annan densitet än vatten. Den starkaste reflektionen kommer från sjöns sidor eftersom de består av sten, medan den siltiga sjöbädden ger ett svagare resultat.
Luft reflekteras mycket starkt medan djur/varelser har nästan samma densitet som vatten och därför ger svagare reflektion. När man använder ekolod för att söka efter djur kommer huvuddelen av resultaten från lungorna hos ett däggdjur/reptil och från simblåsan hos en fisk.
Det går inte att avgöra ett föremåls storlek med hjälp av ekolod, bara dess styrka. Det är lätt att tro att det är samma sak, men så är det inte. Om till exempel en man simmar genom ljudvågorna med en andningsapparat får man ett starkt resultat, men huvuddelen av reflektionen kommer från andningsapparaten och luften som är instängd i apparaten och dykardräkten.
När 1987 års Operation Deepscan fick tre mycket starka kontakter var det inte möjligt att avgöra storleken eftersom olika djur har olika kontaktstyrkor. En ål, till exempel, har ingen luftsäck i kroppen så behöver vara enorm för att överhuvudtaget registreras.
Erfarna användare av ekolod kan uppskatta föremålens storlek baserat på tidigare erfarenheter. Darrell Lowrance från Operation Deepscan uppskattade således att den starkaste kontakten var större än en haj, men mindre än en val.
Vi skulle säkert alla vara nöjda om Nessie låg inom det intervallet.